En 17 årings ångest
 
Jag är 17 år. Under 17 år har jag rört mig på jordens yta, förutom de timmar jag flugit i luften med hjälp av en kropp gjorde av olika slags metaller. Jag funderar väldigt ofta på de saker jag "borde" ha gjort. Det som 17 åringarna på tv gör eller tjejen som är 15 i mitt insta flöde postar. Jag jämför mig med dem under alla dygnets minuter. Jag har min story, min bok (som jag en dag planerar på att göra till en verklighet istället för en metaforisk sådan) som påverkar varför jag sitter klockan 22.17 en fredag och skriver på skoldatorn, om saker jag förknippar med ångest. En av de sakerna är att jag upplever att det är en sån jäkla hejdundrans press på att jag ska vara på ett visst sätt som 17 år, och jag kan rätt ofta bli besviken på mig själv för att jag inte lever upp till den ribban.
 
Jag kan bli avundsjuk på dem som lever det liv jag så ofta trånar efter. Jag vill också vara dubbelbokad varje helg, jag vill också hänga med äldre som är lite mystiska, jag vill också åka kommunaltrafik klockan 02.00 till den lilla ön jag bor på, jag vill också ha ett vsco konto som folk bara måste klick sig in på, jag vill också tycka att alkohol är as najs och inte alls läskigt, jag vill också festa tills kroppen inte orkar dansa mer, jag vill också ha en snubbe (om inte flera) som tycker jag är jävligt najs, jag vill också ha sjuka minnen från att ha sovit i en trappuppgång på söder en septemberkväll, eller?
 
Av någon anledning vill inte mitt psyke bara acceptera att jag inte är där. Jag kommer inte åka kommunaltrafik på natten därför att jag blir rädd, jag vill inte hänga med äldre som bara letar efter status, dansa tills kroppen inte orkar mer kan jag dock göra, men inte i en miljö där alkoholen tar för stor plats. Det känns dock som om att det är fel att jag tycker såhär, för det känns som om att jag är den enda. För de 17 åringar som uppmärksammas i mina ögon är de som lever det livet jag inte lever. Jag tycker dock att jag måste börja förstå att det är helt okej att sitta hemma en fredag och älska På Spåret mer än något annat tv-program, att inte orka umgås med människor hela tiden, att inte vilja stå på skoltrappan och röka, att inte vilja vara som det jag upplever är ideallet. Alla andra får med glädje köra deras race i full fart, men jag behöver inte hela tiden tänka att deras gräsmattor är grönare än min. Jag vattnar min gräsmatta på andra sätt, och det måste fasiken få vara okej.
 
Lev ditt liv som du vill. Gå efter vad som känns bra, som tar dig dit du vil och känner dig uppfylld av de känslor som laddar ditt batteri med kraft. Lär dig av misstag och framgångar. Låt din egen kropp och själ välja vart i livet du är. Det ska iallafall jag försöka göra.
 
Puss o kram /Clara
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress

Veckans like