Jag köpte en majblomma samtidigt som människor sprang för sina liv
Jag satte mig på bussen klockan 13.32 påväg från skola, fylld av en känsla av frihet då påsklovet precis börjat. Jag åker två hållplatser och funderar på om jag ska hoppa av bussen för att strosa på stan och kolla i butiker, eller åka till Odenplan och sätta mig på ett café för att plugga. Beslutet blev av ren lathet att jag åker till Odenplan. Tänk om det var min lathet som räddade mig?
 
Jag satt på Espresso House tills 14.40 då jag inte orkade plugga mer. Jag tog mina grejer, gick ut genom dörrarna till och kände FASIKEN vilken bra dag! Jag hälsade på de som gick förbi mig. Jag skulle inte träffa mina kompisar förens 15.15, så jag tänkte att det vore lite trevligt att bara vandra på gatorna av den stad jag älskar, som hade fler människor än vanligt som vankade fram. På vägen ser jag två flickor som säljer majblommor. Jag kände att om det är något jag ska göra, så är det att köpa en majblomma. Jag tackar flickan och önskar henne en härlig dag och jag börjar gå mot Sveavägen. När jag befinner mig 600 m från det som nu till min omedvetenhet var en terrorplats, så smsar min kompis att det är något som hänt vid tc.
 
Jag ringer upp honom omedelbart för att försäkra mig om att han inte försöker skoja med mig. Jag har trots allt inte umgåtts ordentligt med honom på några år, så man vet aldrig. Han säger att det var något som lät, möjligtvis en explosion, och folk började springa. Jag skakar. Jag blir helt plötsligt fullt medveten om hur det ser ut runt om mig. Alla går snabbare än jag någonsin sett. Fler pratar i telefon. Han säger åt mig att kolla aftonbladet och jag förflyttar mina darriga fingrar över skärmen. Det står inget på aftonbladet. Första rubriken handlar om Trump, som vanligt. Sen hör jag blåljusen, jag ser de långt framför mig, och jag ser hur gatan fylls med fler huvuden som liknar förvirrade fåglar.
 
Jag uppdaterar aftonbladet igen, och där står det. "Lastbil kört över människor på Drottninggatan." Nu fattar jag. Nu fattar jag precis. Så många jag vill ringa samtidigt, så många jag måste varna, så många jag måste informera. Jag minns inte vem jag pratar med först, eller vad jag säger till vem. Samtalen gick omlott konstant i 15 minuter, där jag står stillastående på gatan. Med mäniskor som hysteriskt swishar förbi. Jag vet att jag ringer min pappa för att berätta vad som hänt, jag ringer mina kompisar som var påväg in till stan för att säga att de borde vända och att det inte är någon idé att ses. Jag försöker nå min mamma och extrapappa som är utomlands, utan någon lycka. Jag ringer mina kompisar som fortfrande var i skolan, där endast 1 av de svarar, och jag förstår inte något av det hon säger utan bara att hon gråter. Jag försöker få tag på min kompis som var i kaoset på tc. Tillslut gick jag. Jag kunde inte gå fort, men jag rörde mig därifrån. På något sätt sätter jag mig på en buss som ska ta mig till slussen, så jag kan komma hem.
 
Jag åker genom stan, ser kaoset som bildas på gatorna. Människorna som vandrar fram och tillbaka med oron som speglas i tårarna på ögonen. Jag åker förbi Kungsträdgården. Ser avspärrningarna. När jag sitter på bussen där vågor av tårar vill tränga sig ut från mina ögon, så ser jag en bil med blåljus som ska förbi. I den här bilen sitter två personer i en utsyrsel som ser ut att vara tagen ur en film. Beigea kläder med hjälmar och vapen. Det blev mer påriktigt än jag trott. Oron steg. Vid slussen är det kaos, och jag kan inte ta mig ner till bussarna. Jag har ingen aning om hur man tar sig ner till bussarna utan att gå genom tunnelbanan som nu var avstängd men människor fyllde ändå torget i hopp om att dörrarna skulle öppnas. Jag frågar någon om de vet en väg, men de är lika försvunna som jag. 
 
Jag går dit alla andra går, tills jag förstår att jag endast har 1% kvar på mobilen, och jag har inte berättat för pappa var jag är. Jag går till ett hotell, sätter mig i ett hörn med eluttag, och försöker smälta. Där satt jag i 30 minuter. Snyftandes, lyssnades på alla andra som försökte nå sina nära och kära, och orolig. Efter många om och men så hittade pappa tillslut mig och jag var trygg i bilen. Jag var trygg, där inget kunde hända. 
 
Då slog känslan av hjälplöshet till. Jag blev arg över att jag inte kan göra något. Jag ville slåss och jag ville gå dit, jag ville förstå vem som kan göra såhär och jag fick en känsla av att jag ville bli polis, så jag faktiskt fick göra något. 
 
Nu är jag hemma, och alla som står mig närmast är i trygghet. Om någon som läser det här är i fara, behov av stöd, skjuts eller någonstans att sova så snälla hör av er. Jag lovar att hjälpa så gott jag kan. Dessutom vill jag passa på att tacka alla fina själar som ryckt ut för att hjälpa, som jobbar med att skydda oss människor som går dessa gator, som erbjudit sina hem, cyklar, fordon och famnar. Ni är änglar och guldsjälar och allt fint man kan vara!!! <3
 
  
älskade stad
 
Kärlek /Clara
Kommentarer (0)
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Galway girl, almost....
Hello! 
 
Vår hörni! Så jääääääkla underbart!! #happichallenge
Har haft ett hej dundrande humör så länge nu när vädret varit på topp. Lätta skor och tunna, färglada jackor, gör livet väldigt mycket enklare. Dock har jag sviktat lite i mitt humör då jag sett en omtumlande tv-serie i helgen, men mer om det i ett annat inlägg. 
 
Vad har jag varit upptagen med må tro? Jag har spelat ukulele (såklart!!), gått på Ed Sheeran konserten, hängt med kompisar, hängt med syster i mall of scandinavia, hängt med extramamma och mina andra två systrar och jobbat. 
 
Ed Sheeran konserten var fantastisk!!! Mer än fantastisk om det är möjligt. Definitvt topp 5 av alla jag någonsin varit på. Det är något magiskt med att gå på en konsert och kunna sjunga med till orden och försvinna i stämningen. Om jag ska ge ett minus så är det att jag tyckte att det saknades lite låtar. Typ Barcelona från senaste albumet! Man blir så jäkla glad av den låten så det var synd att inte få höra den live. 
  
 
Livet är allt fint! Nu ska jag smaska på min bananglass och surfa lite. Puss o kram /Clara
 
 
 
Kommentarer (0)
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress

Veckans like

 
Visa fler inlägg