Bananpannkakor frenzy
God förmiddag! 
Efter redan första dagen med bloggen misslyckades jag med att producera ett inlägg åt dagen. Det ser ljust ut.... Å andra sidan så blir jag lite mer motiverad när jag känner en press, så det blir nog bra. 
Imorse vaknade jag vid 9.45 och bestämde mig för att göra bananpaniksar. Gör det otroligt sällan för jag tycker det är så tråkigt att steka, men kände att nu är det allt sommarlov och jag har all tid i världen, så jag gjorde det. MUMS, vad gott det var. Dock så har jag ingen kokosolja hemma så det fick bli vanligt smör och rapsolja att steka i, så det kändes lite mer onyttigt. Samtidigt har jag läst att kokosolja innehåller mer mättade fetter, vilket inte alls är bra för hjärtat, så är det verkligen hälsosammare?
   
  
 
Igår hade jag besök av de Lova, Tindra och Alicia i nya ägenheten. Det var så skönt att se deras ansikten i samma rum igen! Ger någon slags trygghet. De hade varit så gulliga och köpt med sig pioner som inflyttningspresent. Pioner är en av mina favoritblommor så blev jätteglad, så fina!! TACK! <3
 
 
Nu ska jag fortsätta sitta ute i solen och försöka fixa lite smågrejer på datorn. Hörs senare, puss och kram!
 
 
Kommentarer (0)
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
mardrömsflytten och en comeback
Hej. Wow vad det känns kontigt att vara inloggad och sitta och skriva ett blogginlägg igen.
Förlåt för att jag varit borta! Egentligen är det mina 3 bästa kompisar läser den här bloggen i nuläget, och de har tjatat på mig lite. Så det i kombination med sommarångesten fick mig motiverad, so I'm back!
 
 
Jag är en otroligt rastlös människa. Jag kan va uppe vid 100-80% energi eller nere vid 30-0% energi, någonstans där emellan vet inte jag om. Därför så har sommaren varit min värsta tid på året, för att jag har alldeles för mycket fritid. Min hjärna har en tendens att vid möjlighet, grotta ner sig, vilket leder till att ett ångestmoln byggs upp som huttrar över mig i 3 månader. Förra året var dock en av de första sommrarna då jag mådde bra majoriteten av tiden, för jag var upptagen mer eller mindre hela tiden. Men i år är inte planen lika tydlig
 
 
Jag har inget sommarjobb i år, vilket är hemskt, usch vad jag vill jobba. Dessutom har jag bara en vecka under hela somaren som är satt i sten, vilket är veckan då jag åker till grekland (mer om det senare). Resten är difust och börjar bli lite ångestladdat, för vad ska jag göra!? Btw, så har jag flyttat från mitt magiska hus på ekerö som jag bott i i 6 och 1/2 år. Jag ÄLSKADE det huset och på sommaren kunde jag sola på altanen. Nu har jag flyttat till en lägenhet i Bromma och jag kan inte göra något somrigt i tryggheten av mitt eget hem. Känner mig utsatt på något sätt för om jag vill sola måste jag göra det på den stora balkongen som är riktade mot lägenheten mittemot som inte är färdig ännu. Detta innebär byggare som ska stå på balkongen och röka medans de stirrar på mig i bikinitrosor. Usch. 
 
Därför tänkte jag att det vore en bra idé att starta bloggen igen, så jag har något att göra. En blogg innebär ju inte bara att skriva, utan också att fota mer, vilket är ett mål jag har med sommaren. Så välkommen, till en nystart på denna blogg, och välkommen till att följ med i min resa till att undvika sommarångesten. 
 
(Himmelbilderna är till dig Alicia ;))
 
Kommentarer (0)
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Jag köpte en majblomma samtidigt som människor sprang för sina liv
Jag satte mig på bussen klockan 13.32 påväg från skola, fylld av en känsla av frihet då påsklovet precis börjat. Jag åker två hållplatser och funderar på om jag ska hoppa av bussen för att strosa på stan och kolla i butiker, eller åka till Odenplan och sätta mig på ett café för att plugga. Beslutet blev av ren lathet att jag åker till Odenplan. Tänk om det var min lathet som räddade mig?
 
Jag satt på Espresso House tills 14.40 då jag inte orkade plugga mer. Jag tog mina grejer, gick ut genom dörrarna till och kände FASIKEN vilken bra dag! Jag hälsade på de som gick förbi mig. Jag skulle inte träffa mina kompisar förens 15.15, så jag tänkte att det vore lite trevligt att bara vandra på gatorna av den stad jag älskar, som hade fler människor än vanligt som vankade fram. På vägen ser jag två flickor som säljer majblommor. Jag kände att om det är något jag ska göra, så är det att köpa en majblomma. Jag tackar flickan och önskar henne en härlig dag och jag börjar gå mot Sveavägen. När jag befinner mig 600 m från det som nu till min omedvetenhet var en terrorplats, så smsar min kompis att det är något som hänt vid tc.
 
Jag ringer upp honom omedelbart för att försäkra mig om att han inte försöker skoja med mig. Jag har trots allt inte umgåtts ordentligt med honom på några år, så man vet aldrig. Han säger att det var något som lät, möjligtvis en explosion, och folk började springa. Jag skakar. Jag blir helt plötsligt fullt medveten om hur det ser ut runt om mig. Alla går snabbare än jag någonsin sett. Fler pratar i telefon. Han säger åt mig att kolla aftonbladet och jag förflyttar mina darriga fingrar över skärmen. Det står inget på aftonbladet. Första rubriken handlar om Trump, som vanligt. Sen hör jag blåljusen, jag ser de långt framför mig, och jag ser hur gatan fylls med fler huvuden som liknar förvirrade fåglar.
 
Jag uppdaterar aftonbladet igen, och där står det. "Lastbil kört över människor på Drottninggatan." Nu fattar jag. Nu fattar jag precis. Så många jag vill ringa samtidigt, så många jag måste varna, så många jag måste informera. Jag minns inte vem jag pratar med först, eller vad jag säger till vem. Samtalen gick omlott konstant i 15 minuter, där jag står stillastående på gatan. Med mäniskor som hysteriskt swishar förbi. Jag vet att jag ringer min pappa för att berätta vad som hänt, jag ringer mina kompisar som var påväg in till stan för att säga att de borde vända och att det inte är någon idé att ses. Jag försöker nå min mamma och extrapappa som är utomlands, utan någon lycka. Jag ringer mina kompisar som fortfrande var i skolan, där endast 1 av de svarar, och jag förstår inte något av det hon säger utan bara att hon gråter. Jag försöker få tag på min kompis som var i kaoset på tc. Tillslut gick jag. Jag kunde inte gå fort, men jag rörde mig därifrån. På något sätt sätter jag mig på en buss som ska ta mig till slussen, så jag kan komma hem.
 
Jag åker genom stan, ser kaoset som bildas på gatorna. Människorna som vandrar fram och tillbaka med oron som speglas i tårarna på ögonen. Jag åker förbi Kungsträdgården. Ser avspärrningarna. När jag sitter på bussen där vågor av tårar vill tränga sig ut från mina ögon, så ser jag en bil med blåljus som ska förbi. I den här bilen sitter två personer i en utsyrsel som ser ut att vara tagen ur en film. Beigea kläder med hjälmar och vapen. Det blev mer påriktigt än jag trott. Oron steg. Vid slussen är det kaos, och jag kan inte ta mig ner till bussarna. Jag har ingen aning om hur man tar sig ner till bussarna utan att gå genom tunnelbanan som nu var avstängd men människor fyllde ändå torget i hopp om att dörrarna skulle öppnas. Jag frågar någon om de vet en väg, men de är lika försvunna som jag. 
 
Jag går dit alla andra går, tills jag förstår att jag endast har 1% kvar på mobilen, och jag har inte berättat för pappa var jag är. Jag går till ett hotell, sätter mig i ett hörn med eluttag, och försöker smälta. Där satt jag i 30 minuter. Snyftandes, lyssnades på alla andra som försökte nå sina nära och kära, och orolig. Efter många om och men så hittade pappa tillslut mig och jag var trygg i bilen. Jag var trygg, där inget kunde hända. 
 
Då slog känslan av hjälplöshet till. Jag blev arg över att jag inte kan göra något. Jag ville slåss och jag ville gå dit, jag ville förstå vem som kan göra såhär och jag fick en känsla av att jag ville bli polis, så jag faktiskt fick göra något. 
 
Nu är jag hemma, och alla som står mig närmast är i trygghet. Om någon som läser det här är i fara, behov av stöd, skjuts eller någonstans att sova så snälla hör av er. Jag lovar att hjälpa så gott jag kan. Dessutom vill jag passa på att tacka alla fina själar som ryckt ut för att hjälpa, som jobbar med att skydda oss människor som går dessa gator, som erbjudit sina hem, cyklar, fordon och famnar. Ni är änglar och guldsjälar och allt fint man kan vara!!! <3
 
  
älskade stad
 
Kärlek /Clara
Kommentarer (0)
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Galway girl, almost....
Hello! 
 
Vår hörni! Så jääääääkla underbart!! #happichallenge
Har haft ett hej dundrande humör så länge nu när vädret varit på topp. Lätta skor och tunna, färglada jackor, gör livet väldigt mycket enklare. Dock har jag sviktat lite i mitt humör då jag sett en omtumlande tv-serie i helgen, men mer om det i ett annat inlägg. 
 
Vad har jag varit upptagen med må tro? Jag har spelat ukulele (såklart!!), gått på Ed Sheeran konserten, hängt med kompisar, hängt med syster i mall of scandinavia, hängt med extramamma och mina andra två systrar och jobbat. 
 
Ed Sheeran konserten var fantastisk!!! Mer än fantastisk om det är möjligt. Definitvt topp 5 av alla jag någonsin varit på. Det är något magiskt med att gå på en konsert och kunna sjunga med till orden och försvinna i stämningen. Om jag ska ge ett minus så är det att jag tyckte att det saknades lite låtar. Typ Barcelona från senaste albumet! Man blir så jäkla glad av den låten så det var synd att inte få höra den live. 
  
 
Livet är allt fint! Nu ska jag smaska på min bananglass och surfa lite. Puss o kram /Clara
 
 
 
Kommentarer (0)
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Spontan köp
 
Hej! 
Sorry for going M.I.A men jag har bara känt mig lite tom på inspiration så har låtit bloggen vara. Men nu känner jag mig redo igen. Idag mår jag fin fint. Mitt humör har varit som vädret senaste tiden, dvs STRÅLANDE! Dansar på gatorna och känner mig smått oövervinnilig, till en viss gräns såklart. Då har jag exprimenterat lite med kläder, för att känna efter vad jag trivs i och inte. Så förlåt om jag sett förjävlig ut senaste tiden, jag försöker bara pröva mig fram haha. Men det har varit nyttigt tror jag, och tyvärr så tänker jag inte sluta riktigt än. 
 
Men nu till det som blogginlägget faktiskt handlar om. Jag har köpt något som jag spontant fick feeling för, för kanske 4 veckor sedan. Det blev lite en början på en dröm jag haft sen jag var typ 5, vilket är att äga någon form av musikalisk talang. Det är en...
 
 
UKULELE! Jag är så brutalt sjukt jävla nöjd! Och hur fin färg är den inte i!!?? Hade dock inget val när det kom till färgen för det var den enda de hade på lager, men oj vilken fullträff! Det är så jäkla roligt att spela, helt galet roligt. Ont i fingrarna får man, men det är det såklart värt. 
 
Om du har någn liten dröm du sitter och ruvar, så snälla gå bara och gör något åt det. Jag är stolt, nöjd och insprerad. Det är väääääärt det. 
 
Puss o kram /Clara
Kommentarer (0)
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress

Veckans like

 
Visa fler inlägg